Mars 2017

Det börjar vända. För cirka sex veckor sedan genomgick jag magnetkamera och efter det började jag må dåligt, eller hur man ska beskriva det. Jag blev förlamad i benen. Eftersom det är MS-relaterat, så måste jag alltid förklara det lite närmare. Förlamning kan vara slapp, vilket är det flertalet direkt kommer tänka på. Att man blir sängliggande eller hamnar i rullstol. Men det finns också andra former av förlamning, och i mitt fall så var det tredje gången på 20 år som jag blev förlamad. När jag står upp och belastar musklerna så låser de sig och jag kan gå. Väldigt stapplande och ostadigt, men jag kan gå. Det är också en känselstörning, en domning, som gör att det är svårare att finna balansen då man inte kan känna hur man placerar eller belastar benen. Det jobbigaste med denna typen av förlamning är att det tar enormt på energin. Man blir helt dränerad på energi. MS-fatigue upphöjt med 10. Så detta var mitt andra skov sedan julhelgen, vilket är alltför frekvent för att vara acceptabelt. Därmed är jag nu sjukskriven ett par månader och har så nu varit i ett par veckor. Det har på denna tid förvärrats lite, men nu verkar det ha vänt.

Trots detta är det nu dags för mig att byta medicineringen från dagliga sprutor till en daglig tablett istället. Jag är inte överförtjust då kände biverkningar och konsekvenser av tablettbehandling är hemska. Det ligger på mig själv att vara observant om jag får osynliga hudförändringar i form av cancer eller dödligt ej reversibelt hjärnvirus. Tack? Är det inte bättre att låta MS härja fritt?

Nu har jag också varit hos käkkirurgen och väntar på en narkosbedömning. De kommer att operera ut två visdomständer och dra en tand som blivit skadad av cystan som är större än jag trodde. Och samtidigt opererar de bort cystan. Tyvärr är det så att cysta och visdomstand skadat käkben samt blottlagt en nerv. När cysta och visdomstand dras så kommer jag att förlora känsel i haka och läpp, förmodligen för alltid. Det positiva så här långt är att käkbenet sedan kommer att läka ihop av sig själv utan transplantation av höftben.

Så eländes elände? Nja. Nej. MS är inget jag reagerar nämnvärt på, jag har haft det så länge att inget förvånar längre och jag kan anpassa mig. Det otäcka är medicinändringen då jag första tiden förmodligen får för lågt blodtryck och för låg puls samt kanske oregelbunden hjärtrytm. Käkoperationen då? Nja. Narkos är att föredra även om det borde göras i lokalbedövning. Jag klarar inte lokalbedövning på grund av att jag inte får rycka till (MS kan göra det) då de ska in med skalpell nära blottlagd nerv. Problemet är att jag slutar andas av narkos, men jag hoppas narkosläkaren är kompetent och gör korrekt bedömning av vad jag klarar av. Det ska bli väldigt skönt ändå att få käken åtgärdad efter ett år med djävulska smärtor. Vad jag inte vet i nuläget, är om skägget får vara kvar under operation. Det lär jag om inte förr märka när jag vaknar ur narkos. Samtidigt – skägg växer ut igen. Medicinska åtgärder går före skägget.

Så när händer allt? Jag vet inte, men allt har förtur. Både läkemedelsändring och käkoperation. Vad som kommer först och om det andra då får anstå, vet jag inte. Det är bara att flyta med. Båda sakerna är nödvändiga och jag måste få förändring, så jag tycker inte det är så läskigt även om man vid själva händelserna naturligtvis inte kommer att vara så tuff. När det gäller läkemedelsändringen så måste det ske i sjukvården och jag hjärtövervakas.  Kanske redan nästa vecka.

Så eländes elände? Nej. Åtgärder är något positivt. Detta är något jag väntat på.

2 Comments

    • jonas

      Det är lite oklart, men jag får andningsdepression. Det kan vara kombinationen narkos och morfin som är muskelavslappnade samt att det påverkar autonoma nervsystemet. Man har aldrig utrett det vidare, bara konstaterat att där är ett observandum för framtida narkos/morfin som bör utredas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *